Fridaslife

 

Gymnastik är en sport jag utövat i tretton år. En sport jag började på när jag var tre år, och som varit en stor del av mitt liv så länge jag kan minnas. En sport som i viss mån fått mig att gråta, känna oro och ångest, men som framför allt är något jag förknippar med gemenskap, motivation och GLÄDJE.

 

Jag har som gymnast haft många up & downs, really! Jag har tvivlat på mig själv och i perioder stått och trampat på samma ställe, men våren 2014 tog det faktiskt fart! Jag kastade dumma tankar bakom mig som att det var skämmigt att misslyckas, och fann verkligen glädjen i sporten. På en termin gick jag från halvskruv till 1½, och från rondat-flickis-grupperad till sträckt-öppning-rondat-flickis-sträckt. Allt rullade på och jag stormtrivdes med gympan och laget, men så i början på detta året togs beslutet att vårt lag skulle lägga ner pga. för få gymnaster. Det kändes tråkigt, skit rent ut sagt, men jag gick in för att göra vår sista termin tillsammans så bra som möjligt. Två veckor senare skadar jag foten. Jag snubblar in i trampetten, vadbenet hoppar snett, och jag pajar hela vävnaden mellan vadbenet och skenbenet. Jag blir gipsad, hoppar på kryckor i 2 månader, och kan inte träna på hela terminen samt missar våra två sista tävlingar tillsammans. Jag kör rehab ända till slutet på sommaren och är sedan superspänd på att komma och provträna i Dalby, men veckan innan jag ska dit är olyckan framme igen och jag drar på mig en spricka i foten - som jag rehabbar än idag.

 

Jag är så himla ledsen. Jag har för fasen kämpat med min fot sedan mars, men har fortfarande känningar emellanåt när jag springer/hoppar. Den tar sig inte som den ska vilket gett mig onda aningar om att den inte läkt korrekt, och om så är fallet vill jag inte ens tänka på hur lång tid jag kan tvingas vänta. Känslan av att jag nog faktiskt aldrig kommer komma igång med gympan igen är hemsk, och jag har den känslan hela tiden. Även om jag som beräknat skulle bli bra till jul är jag rädd att jag inte tar chansen, för att det var så länge sedan sist. Jag är rädd för att ha tappat mycket, rädd för att dra på mig en ny skada. Samtidigt finns det inget jag hellre vill än att gympa igen, för jag saknar det så himla mycket! Jag kan inte acceptera att det är över. Men vad som än händer, och om en krasch in i trampetten visar sig vara det sista jag gjorde i gympaväg, slutade jag åtminstone på topp. Den känslan är skön.